This is me

Självkänsla. Man kan nästan höra på ordet vad det innebär - vad man känner för sig själv. Det är helt enkelt hur man ser på sig själv, hur man definerar sig själv som person och även sitt inre värde som människa. Självkänsla innebär att du vet om att du har ett värde som människa trots att du kanske misslyckas med något, du bryr dig inte om vad andra tycker om dig för du vet att du är bra och en värdefull människa. Har man en god självkänsla så kan du bortse ifrån att andra pratar om att du är t ex arbetslös eftersom du vet att du är värdefull och unik. God självkänsla håller för dåliga vibbar helt enkelt.

Självförtroende handlar om den tilltro du har till att klara av saker. Med ett högt självförtroende mår man bra när man får höra att man har gjort något bra, eller har klarat av något som var svårt. Bekräftelsen man får som bygger upp ens självförtroende och talar om att man duger, har fokus på det man har presterat. Därför har man bra självförtroende när man tror på sig själv och på att man kan klara av saker och när man får bekräftelse på det växer självförtroendet.




Jag tror att jag större delen av mitt liv har haft en helt okej, om inte väldigt bra självkänsla. Aldrig brytt mig om vad andra skulle tycka om vissa saker jag gjorde eller vad jag klädde mig  i, utan jag är jag och jag duger som jag är! Detta var ju framför allt i mina tidigare år, under låg och mellanstadiet. Även i högstadiet men då började det hända grejer som jag egentligen inte vet vad det var. Det blev helt plötsligt lite jobbigt att tala inför klassen och man märkte att vissa tjejer körde över andra och såg mycket bättre ut och tillochmed kollade snett på vad man hade för kläder på sig. Kanske hade varit så hela tiden, men det var just då som jag började känna mig sämre än alla andra. Tror dock att självförtroendet ändå höll sig där det skulle för jag visste vad jag kunde och vad jag var bra på, och tyckte själv jag var bra på en massa saker. 

Bättre blev det sen på gymnasiet, då var självkänslan och självförtroendet i topp! Jag pratade med allt o alla, kunde erkänna mina fel och visste vad jag var bra på. 
Men vad hände sen då? 
Var precis som om jag nånstans tappade allt på vägen. Vågade inte längre heja på folk jag såg utan snabbt upp och pilla med telefonen eller gå omvägar bara för att slippa prata med folk. Tog varje komplimang som en pik som om nån sa "Vad fin du är i håret" blev jag genast osäker och tänkte att personen kanske var sarkastisk och inte alls tyckte jag var fin i håret. Nånstans där sjönk mitt självförtroende också mer och mer, jag var inte längre bra på nånting, alla andra verkade iallafall ha nåt de va bra på, eller något de ville göra. Jag var bara ingen som inte var särskilt bra på nånting och inte längre hade några drömmar för jag skulle ju ändå aldrig kunna uppnå de. 
Trodde ändå att det skulle bli bättre av att flytta och läsa ett programm som jag verkligen var intresserad av och nåt jag tänkte att jag skulle tycka va roligt att jobba med; Kemisk Analysteknik, och jobba på SKL eller nåt sånt. Men inte direkt. Det var svårt och jobbigt och jag klarade ingenting. Att vara 60 mil hemifrån var dessutom inget jag var mogen för. Till råga på allt så fick världens bästa morfar en hjärntumör då i september så då orkade jag ingenting längre. Mådde bara sämre och sämre och tillslut beslöt jag mig för att åka tillbaka till Sundsvall med 0 avklarade kurser. Ångrar ändå inte att jag var till Linköping och provade på studentlivet där för det var verkligen superkul och så många underbara människor som jag förhoppningsvis kommer att träffa igen i framtiden!
Men som sagt alla failade tentor i Linköping gjorde ju inte att jag kände mig bättre precis utan nu kunde jag ju verkligen ingenting och hur skulle jag nånsin kunna få ett bra jobb som jag gillar och ger bra betalt?

Livet ordnade på nåt sätt ändå upp sig relativt bra och nu bor jag med Tobias som älskar och som jag vet älskar mig,  men jag kan ändå inte låta bli att känna mig otillräcklig. Varför skulle han nöja sig med en sån som mig? Speciellt nu när jag blivit fet och allt. Och sådär håller det på i mitt huvud, han kan ju när som helst tröttna på mig och mina humörsvängningar eller på att mina kläder ligger överallt och att jag städar för sällan.

Jag försöker ju verkligen få in i skallen att jag duger som jag är och bla bla och vissa dagar känns det faktiskt bra medans andra så ligger man bara och gråter för ingenting och sen blir jag arg för att jag är så töntig som gråter när det finns andra som har det tusen miljarder gånger sämre än vad jag har. Jag vill bara VÅGA prata med folk och tycka att jag är bra på nåt, och som sagt vissa dagar är jag bra på massvis av saker men även många dagar då jag inte duger till nåt.

Men det finns ju många sätt att träna upp sin självkänsla på så jag får väl prova med nåt sånt. Jag mår ju ändå inte dåligt av det men det är irriterande att känna sig så osäker och nojig hela tiden. När man inte ens vågar heja på gamla vänner på stan, eller vart som helst, då måste det väl ändå ha gått för långt?
Nu vet jag väl iochförsig inte om det har med dålig självkänsla att göra men ändå. 





Detta blev ett långt och kanske tråkigt inlägg men det var iallafall skönt att få skriva av sig lite.. :)